På korståg för LAS bevarande?

Detta tycker jag passar bra att posta idag på första maj, när hela vänstern är ute och demonstrerar för att de själva borde göra ett bättre jobb som regering, än de gör idag.

Anta följande:
Du befinner dig i ett litet land med nästan 10 miljoner, väl utspridda medborgare. Landets ekonomi bygger på någon variant av marknadsekonomi. Du är chef på ett mindre företag som är inne i ett expansivt skede. Ditt företag har haft en bra tillväxt på 10 % per år de senaste åren och en liten, men stabil vinst. För att kunna hinna med att tillgodose efterfrågan på dina varor behöver du öka produktionen. Du är dock lite fundersam om det är så att tillväxten och efterfrågan kommer att hålla i sig, men du är villig att titta närmare på att anställa någon.I det lilla landet finns det ett väldigt starkt skydd för arbetstagare, ”Lagen om anställningsskydd”, LAS, heter den. Den innebär att från dag ett är den personen du anställer, fast anställd. Inga provanställningar eller tillfälliga anställningsformer existerar. Personen går inte att säga upp från tjänsten, utan är anställd tills pensionen, eller döden, skiljer er åt. Det enda sättet att få den anställde att lämna arbetsstyrkan, mot sin vilja, är på är att du bryter mot reglerna, sparka personen ändå och sedan ta böter på 1 miljoner kronor för avtalsbrott. De som har en anställning i landet är mycket trygga, på så sätt att de vet att de inte kan få sparken.

Fråga - Skulle företagen i detta, helt påhittade exempel-land, vara mer eller mindre benägna att anställa folk? Är det så att LAS kan ha någon som helst påverkan på företagens anställningsvilja? Gör landets LAS-regler det lättare eller svårare, för arbetstagare i allmänhet, att få tag på ett jobb?

Svaret på frågan ger sig nästan själv.

Låt oss nu byta ämne helt och istället titta på hur det ser ut i Sverige. Vi har i Sverige en regering och ett fackförbund som motarbetar alla andra former av tillfällig anställning så som vikariat, tillfällig arbets-hopning, timanställningar och provanställningar. Det enda som duger är fasta anställningar och alla ska ha rätt att ha en. Detta gäller även hos arbetsgivare som endast kan erbjuda säsongsberoende arbeten som exempelvis fruktplockning och turistguide. Facket slåss också mot det företag som vill avsluta ett anställningsavtal, oavsett skäl. Facket kräver inflytande över arbetsplatsen genom kollektivavtal, även om de anställda på arbetsplatsen själva inte vill detta.

Exemplet i början är extremt, men jag vill jag visa att anställningstrygghet skapar en tröskel. LAS-tröskel, för arbetsgivare att anställa. I en marknadsekonomi är det arbete i den privata sektorn som skapar skattepengar, som finansierar den offentliga sektorn. Om LAS är mindre omfattande så ökar chansen att företag ska våga ge någon en anställning- tröskeln sjunker. I dagsläget har vi långt kvar till lagstadgade livstidsanställningar, men LO och den politiska vänstern i Sverige vill åt det hållet. Man har pratat om att straffa företag som lägger ner fabriker, för att lägga tillverkningen i andra länder. Från vänsterhåll pratar man nästan dagligen om att stärka LAS, för att tvinga företag att ge alla som någonsin har satt sin fot på företaget, en fast anställning. Denna anställning ska sedan ska vara mycket krånglig att säga upp.

Om man tar till den typ av extrema exempel som jag gjorde i början på min text skulle man kunna hoppas att ”arbetar”-rörelsen i landet skulle komma att förstå att LAS har stora nackdelar, men den insikten saknas tydligen helt. Speciellt eftersom andelen som står utanför dörren och ska hoppa över nämnda tröskel är så många. Bland ungdomar (under 26 år) är det över 146 000 som, på ett eller annat sätt, står utanför arbetsmarknaden. Centerpartiet vill ge dem en chans att komma in på arbetsmarknaden, detta gör man genom att plocka bort en av de största trösklarna, den risk arbetsgivarens tar vid en anställning av en ny fast tjänst.

Jag ska för ärlighetens skull även nyansera bilden av LAS med att det finns positiva sidor. Om LAS avskaffades helt så tror jag att efterfrågan skulle minska radikalt, undre en period, då alla skulle se till att bygga upp en sparad buffert. Kanske så mycket som en ”årslön på banken” att ha, om man skulle få sparken eller något annat skulle hända. Minskad trygghet kommer alltså leda till minskad konsumtion, under en övergångsperiod. Av det skälet är för att bevara delar av LAS, exempelvis är det bra med ett tydligt anställningsskydd för fackligt aktiva och föräldralediga. Socialdemokraterna har faktiskt rätt när de säger "Trygg-därför modig", men deras definition på trygg är att ha en livstidsanställning, inte att veta att du kan få et nytt jobb om du skulle vilja och behöva ett.

Här är en hemmagjord illustration som, på ett enkelt och något övertydligt sätt, visar skillnaden mellan mycket och lite LAS. Den stora skillnaden är för de som står utanför arbetsmarknaden idag. De ges inte chansen att få komma in i den tryggheten som en anställning ger, även om det innebär att man kan få sparken. Det säger ju sig själv att risken för att få sparken ökar med cirka 100% om man får ett jobb. :-)


Med "Mycket LAS" leder alltså till att de som har ett jobb är trygga, men de som är utanför har svårt att komma in. Och om man sänker LAS-tröskeln blir det lättare för alla att komma in, men nackdelen är att andra trillar ur från arbetsmarknaden lättare. Dock kan de också, mycket enklare, få en ny anställning, i sin tur. En marknadsekonomi är ju inget noll-summespel, så om några fler får jobb innebär det inte automatiskt att det är för att andra har fått sparken, det kan skapas fler jobb. Men det förutsätter att jag som driver det lilla expansiva företaget, i landet som liknar Sverige, vågar anställa och inte behöver ta risken att gå i konkurs om inte mina försäljningsprognoser uppfylls och jag inte kan minska min arbetsstyrka.

Effekten av "Mycket LAS" är alltså negativ för de som står utanför arbetsmarknaden och mer LAS= svårare att komma in, eftersom det är mer riskfyllt för arbetsgivarna att anställa.

Som Centerpartist är jag positiv till idén att låta folk få in en fot på arbetsmarknaden och att byta jobb lite mer frekvent än idag. Det är idag inte vidare smart att byta jobb eftersom du hamnar sist i anställningslistan om det skulle bli en nerdragning på företaget. Men det ska jag skriva mer om en annan gång. Det mest spännande är sättet som vänstern hanterar förslaget på. Ingen annat än våldsam kritik från vänsterhåll har mött detta konstruktiva förslag. Vad vill de ha istället? Jo de föreslår plusjobb. Med en avslutande länk till Centerpartiets korta jämförelse av anställningsvillkoren mellan de två, gjord av Globaljuggler, sätter jag punkt på detta långa inlägg.

Tillägg: På grund av lite strul medBlogger blir detta inte publicerat förrän den andra maj.