Musik med ett leende på läpparna

Just hemkommen från en konsert med den mycket udde musikern M.A. Numminen. För att börja med förväntningarna. Jag känner till honom för en enda sak, hitlåten gummiboll. En skojsig låt som egentligen har ett allvarligt tema. Det var den ena delen av mins förväntningar, den andra delan var beskrivningen på Ticnet som konserten i Uppsala Konsert & Kongress:

M:A:Numminen, den kände finske guldgurkan med Gummibollen under armen kommer till Sverige igen. Med sin häftiga repertoar går han hem hos alla åldrar.M.A.Numminens huvudsakliga spelmaterial är den nyfolkliga allmogejazzen , som kan vara vad som helst - från äkta swinglåtar ända till finsk tango ellerfolkvisor. Allt kan betraktas som nyfolkligheten, eftersom orkestern improviserar i varje låt. M.A.Numminen sjunger och spelar banjo så bra som bara han kan . Pedro Hietanen hanterar dragspel på sitt enastående sätt, och förtrollar sina åhörare till sjunde himlen med piano. Dessa egenartade typerna från det östra grannlandet!

Så mina förväntningar var lite lagom högt ställda. Jag kan bara sammanfatta hela konserten med tre ord - Kramp i ansiktet. Jag skrattade inte så ofta under den dryga timmen konserten höll på, men jag log konstant. En väldigt mysig konsert i "lilla" B-salen med cirka 100 andra besökare i alla åldrar och två erfarna underhållare på scenen var ett vinnande koncept ikväll.

Numminen leker med språkmelodier och toner på ett sätt som få andra gör. De onaturliga konstpauserna och "radbrytningarna" får mig närmast att tänka på Jacob Hellman, även om Numminen garanterat var långt före honom rent kronologiskt. Och precis som Ticnet skriver så ackompanjeras detta av Numminens eget banjospel och Pedro Hietanens fullkomligt lysande dragspel och piano.

Kort sagt en mycket udda konsert som fick ett leende att sitta klistrat på mina läppar.

Ps. Läs gärna en längre intervju med M.A. Numminen här.