Två Centerpartister öppnade igår Pandoras ask på DN-debatt genom att prata om att avskaffa något så osexigt som inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringssytemen. Gustav Andersson och Magnus Andersson föreslår att staten (och i praktiken alla skattebetalare) i fortsättningen inte ska ta något ansvar för att bibehålla inkomstklyftorna mellan fattiga och rika i händelse av sjukdom eller arbetslöshet. Och varför ska den det? Varför beöver någon med en inkomst på 33.000 i månaden statens hjälp att klara sig i händelse av en tillfälligt inkomstsänkning? Är det inte rimligare att staten lägger sin energi (och skattepengarna) på de som har det sämst?
Socialdemokraterna ville inte höja golven i socialförsäkringssytemen, så att de sämst ställda skulle få det bättre, istället drev man igenom en höjning av taken månaderna före valet, så att väljarna i övre medleklassen skulle bli nöjda.
Den gamla, tidigare socialdemokratiska, devisen "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov" har i dagens debattklimat reducerats till något närmast otänkbart. Varför detta? Är det så farligt att diskutera förändringar i socialförsäkringssystemet att man närmast blir behandlad som en spetälsk?
Debatten om ett statligt ansvar att hjälpa alla att klara sig under tillfälliga inkomstsänkningar borde vara lätt vunnen. Det är studenter, långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna som skulle tjäna mest på ett grundtryghetssystem. De som inte har kvalificerat sig och tjänat in en "bidragsgrundande inkomst" är de som behöver statligt hjälp mest. Inte de som tjänat 33.000+ i månaden i flera år.
De motargument som förekommit i debatten saknar helt idéelogiska förtecken. Det vanligaste argumentet är närmast taktiskt -att det är många som skulle få sin a-kassa sänkt. Framför allt i medelklassen. Det innebär inte att det är lätt att övertala dem, men argumenten för att de som kan, ska skaffa egna försäkringar, är ganska uppenbara. Om Centerpartiet driver frågan om grundtrygghet så kanske opinionssiffrorna viker, men det bare i så fall bara på att partiet har misslyckats i sin argumentation.
Den andra invändningen är närmast av praktisk karaktär, det blir folk som drabbas och får lämna hus och hem. Men det går att lösa med bra övergångsregler och dylikt.
Oavsett hur det går måste inriktningen vara klar - samhället ska hjälpa de svagaste, inte de starkaste!
Läs även Johan Petterssons inlägg och hans lysande argument. Och Birger Schlaug, som gillar grundtrygghet. Danne Nordling, som har några praktiska invändingar men gillar idén. Och Henrik Sjöholm som inte riktigt bestämt sig, men vill ha mer debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar