Dags att bli Subjektiv igen

Mr Subjektiv är tillbaka i politiska blogsfären på riktigt. (Ja Daniel, musikbloggen är något helt annat.) Välkomna honom tillbaka.

Dags att åter igen bli Kalle-Anka-arg på saker och ting. Exempelvis kan man skicka all Stockholmscentrerad media till Kramfors!

Jag tyckte helt enkelt det var värt att uppmärksamma. Förhoppningsvis kommer Daniel igång med skrivandet igen så att han åter igen kan göra anspråk på att bli "Sveriges bästa politiska bloggare", som han varit nominerad till tidigare.

Trevlig läsning!

Lakes lästips

Dagens två länkar pekar på två av bloggsfärens skarpaste pennor (eller tangentbord) - Johan Ingerö och Per Gudmunsson.

Per skriver om varför Palestinerna har problem at bygga upp en fredlig stat som ska kunna samexistera med Israel:

Bygger man en nations hela militära slagkraft på terrorism kanske det bara kan sluta på ett sätt. Kanske är det naivt att häpna inför synerna av avrättningar, plundringsräder och sprängdåd. Kanske skördar palestinierna helt enkelt vad de sått.

Läs Gudmunsson: Om att stödja terrorism


Johans inlägg handlar istället om Fredrik Federleys våndor i samband den alltid närvarande partipiskan under torsdagens FRA-omröstning i riksdagen. Jag skrattade nästan så jag grät när Johan smattrar ur sig mening efter mening med sylvassa argument, samtidigt som det hans skriver är väldigt tänkvärt. En Ingerö i skrivartagen (sex långa inlägg på två dagar) är närmast oslagbat rolig. På så sätt når fram med sina åsikter med hjälp av humor - på ett väldigt avväpnande sätt. Ett litet citat (om just riksdagsledamötenas roll kontra regeringen):

Det förutsätter dock att riksdagsledamöterna tar sitt uppdrag på allvar istället för att le njutningsfullt när de får sina välgödda rumpor randade av partipiskan.

Läs Ingerös: Hit me baby one more time

S för fattiga eller rika?

Centerpartiet har tittat på att höja golven i socialförsäkringssytemen och se till att ge alla en stabil trygghet, så kallad "grundtrygghet". På så sätt får även de som inte har haft någon "bidragsgrundande inkomst" en chans att klara sig om de blir sjuka eller arbetslösa. Sossarna har istället försökt att höja taket. Men frågan är vem som behöver samhällets stöd mest - de som tjänar mycket eller lite? Vad tycker Mona och sossarna?

Under partiledaredebatten igår sa Mona till Fredrik Reinfeldt:

Det är inte vi som har höga löner, som du och jag, som behöver mer stöd från samhället.

Hon pratar i första hand om sänkta skatter, men det gäller alltså bara i vissa frågor. Höjda tak i socialförsäkringarna påverkar de som tjänar mer än 20 000 i månaden. Så de behöver alltså mer stöd från samhället, inte de andra? Men hon tycker tvärt om när det gäller att beskatta de inkomster vi har kämpat till oss. Jag blir lite förvirrad. Att dessutom folkpartiet står bakom sossarna i frågan gör mig ännu mer förvirrad.

Ibland HATAR jag att ha rätt

Tiden som ledarskribent på Norrtelje Tidning var väldigt rolig. Att spendera varje dag på att fundera och skriva om politiska händelser var väldigt stimulerande. Det är sällan man har möjlighet att bara sätta sig ner fyra timmar och läsa in sig på ett helt nytt ämne.

Den ledaren som jag spenderade mest research-tid på var utan tvekan den jag skrev om Venezuela och Hugo Chavez:

Hugo Chavez är snart en diktator

Inte helt oväntat var det då ett par personer som hade invändningar och menade att Hugo Chavez inte alls håller på med diktatoriska fasoner, utan att det bara är vi kapitalistiska borgare i väst som förtalar honom för att han är socialist.

Men tiden har det dock visat sig det jag skrev är närmare sanningen än "förtal". Nu senast har Chavez dragit in sändningstillståndet för den största privata TV-kanalen. Tänk er själv att Frredrik Reinfedt skulle dra in sändningstillståndet för TV4, beroende på att han inte gillar deras rapportering om Alliansen eller för att de vid flera tillfällen sänder mer reklam än de har rätt att göra. Hur demokratiskt känns det?

Dick Erixon har hittat en passande illustration om de senaste händelserna:


Jag tänkte avrunda med att tipsa om de två inlägg som fick mig att börja skriva detta. Först en länkt till en blogg som drivs av en nisse från Ung Vänster i Stockholm:

Nyheter från det bolivarianska venezuela

Mycket tydligt ställningstagande för allt som Chavez gör, men analyserat från Stockholm.

Sedan en, enligt mig, lite mer trovärdig källa, Rodrigo L. Arcaya a 36-year-old Venezuelan:
Venezuela: Dispatch from a Surrealist Autocracy
(Som ofta tidigare - tipstack till Wille.)

Läs och förfäras över med vilka stora kliv Chavez håller på att inskränka yttrandefriheten och skaffa sig mer och mer makt över media. Som jag skrev i Norrtelje Tidning: "Chavez är snart en diktator". Ibland hatar jag att ha rätt...

Gasen i botten

De första tre veckorna på nya jobbet har det verkligen varit gasen i botten. Fullt ös från dag ett och det höga tempot kommer att fortgå ända fram till Sparbanksdagen den 9 juni. (Den sidan är förövrigt en av de första jag gjort i nya jobbet på den externa webben.)

Det är lite tungt att gå upp vissa mornar, men resorna har inte varit alls lika jobbiga som jag befarat. För några veckor sedan köpte jag mig nämligen en bil. Tidigare har jag bara haft studieskulder och undvikit att skuldsätta mig genom att köpa saker jag inte har råd med. Men med 4000 mil vägkörning att se fram emot det kommande året var det nödvändigt att införskaffa en bil som var lite rejälare. Valet föll, mycket beroende på miljöargumentet, på en Toyota Prius - en elhybridbil.

Och den är ganska stor. Gissa vilken bil som är min och vilken som är min flickväns:


Elhybrid låter ganska osexigt, och är det också. För det första drivs den av vanlig bensin. Och för det andra uppför den ganska mycket som en vanlig bil. Den är ganska stor och är därför uppenbart gjord för att köra långa sträckor. Den jag köpte begagnad har, trots att den bara är tre år gammal, redan avverkat nästan 9000 mil. Och själv tänker jag lägga på cirka 4000 på den summan själv. Det som är miljövänligt med bilen är just att bensinmotorn får hjälp av elmotorn när den ska accelerera och batteriet som driver elmotorn laddas dessutom upp varje gång man bromsar. Så tack vare de dubbla motorerna minskas förbrukningen till nära nog hälften av vad en annan bil i samma storleksklass skulle ha. Snittförbrukningen enligt reklamen är 0,42 liter/mil, men egentligen ligger den något högre, cirka en halvliter per mil.

Men bilen är som sagt gjord för att köras långt och med en steglös automatlåda, farthållare och en bra radio så går resorna som på en dans. Jag ser ofta fram emot att sluta på jobbet, inte så mycket för att jag kommer därifrån, utan för att jag vill lyssna på något speciellt radioprogram (ofta Studio 1) på vägen hem eller på en bra skiva (förslagsvis svensk punk).

Men snart är i alla fall 9000 mil uppnådda. Här är ett bildbevis på det. Och nej, det var bara en ren slup att jag körde i 88 km i timman när jag knäppte bilden. Och nej, det var ingen fara, jag hade full kontroll med bara en hand på ratten, jag behöver ju aldrig växla. Bildens kvalitet bevisar väl dessutom ganska väl att jag ändå hade fokus på framförandet av min nya fina bil...