lördag, juni 02, 2007

Gasen i botten

De första tre veckorna på nya jobbet har det verkligen varit gasen i botten. Fullt ös från dag ett och det höga tempot kommer att fortgå ända fram till Sparbanksdagen den 9 juni. (Den sidan är förövrigt en av de första jag gjort i nya jobbet på den externa webben.)

Det är lite tungt att gå upp vissa mornar, men resorna har inte varit alls lika jobbiga som jag befarat. För några veckor sedan köpte jag mig nämligen en bil. Tidigare har jag bara haft studieskulder och undvikit att skuldsätta mig genom att köpa saker jag inte har råd med. Men med 4000 mil vägkörning att se fram emot det kommande året var det nödvändigt att införskaffa en bil som var lite rejälare. Valet föll, mycket beroende på miljöargumentet, på en Toyota Prius - en elhybridbil.

Och den är ganska stor. Gissa vilken bil som är min och vilken som är min flickväns:


Elhybrid låter ganska osexigt, och är det också. För det första drivs den av vanlig bensin. Och för det andra uppför den ganska mycket som en vanlig bil. Den är ganska stor och är därför uppenbart gjord för att köra långa sträckor. Den jag köpte begagnad har, trots att den bara är tre år gammal, redan avverkat nästan 9000 mil. Och själv tänker jag lägga på cirka 4000 på den summan själv. Det som är miljövänligt med bilen är just att bensinmotorn får hjälp av elmotorn när den ska accelerera och batteriet som driver elmotorn laddas dessutom upp varje gång man bromsar. Så tack vare de dubbla motorerna minskas förbrukningen till nära nog hälften av vad en annan bil i samma storleksklass skulle ha. Snittförbrukningen enligt reklamen är 0,42 liter/mil, men egentligen ligger den något högre, cirka en halvliter per mil.

Men bilen är som sagt gjord för att köras långt och med en steglös automatlåda, farthållare och en bra radio så går resorna som på en dans. Jag ser ofta fram emot att sluta på jobbet, inte så mycket för att jag kommer därifrån, utan för att jag vill lyssna på något speciellt radioprogram (ofta Studio 1) på vägen hem eller på en bra skiva (förslagsvis svensk punk).

Men snart är i alla fall 9000 mil uppnådda. Här är ett bildbevis på det. Och nej, det var bara en ren slup att jag körde i 88 km i timman när jag knäppte bilden. Och nej, det var ingen fara, jag hade full kontroll med bara en hand på ratten, jag behöver ju aldrig växla. Bildens kvalitet bevisar väl dessutom ganska väl att jag ändå hade fokus på framförandet av min nya fina bil...

2 kommentarer:

Dennis sa...

Min lillasyster skaffade sig en hundkoja, 1970 års modell eller nått, tidigare i våras. Lite annorlunda jämfört med hennes mans bil, en Land Rover Discovery.

Markus "LAKE" Berglund sa...

Det är nog större kontrast än mellan våra då.

För visst är en Mini Cooper mycket mindre än andra bilar. Delvis därför är den väldigt rolig att åka runt med i stan, då man får väldigt mycket uppmärksamhet. Småkul som stadsbil alltså, men inte vidare bekväm för längre sträckor.

Min flickväns Mini är från -98 (de producerade den ett par år före millennieskiftet) men det är i princip samma bil som på 60-talet och komforten är inte den bästa om man är 1.90 lång. :-D