Att skriva på en leverpastej

Hur gör man när man skriver på en leverpastej? Hur lyckas man komma på idén att över huvud taget göra det? Och varför väljer man leverpastej som brevpapper om man ska kommunicera med en myndighet?

Anne Johansson har hela storyn på bloggen! Dock verkar det som att dialogen med myndigheten snabbt tog slut för vår leverpastejskribent:

Länsstyrelsen [kan] inte betrakta leverpastejskivan som någon allmän handling då informationen är oläslig och inte kan uppfattas på annat sätt. [...] Leverpastejskivan kommer omedelbart att kastas.

Man kan ju inte annat än att fundera på vad registratorn hade gjort om texten på leverpastejen hade varit läslig. Eller om man skulle göra som Mykola Syadristy, som jag skrev om förra året och skriva ner sitt ärende på ett riskorn...

Våningarna - en bestseller

Ett par arbetskamrater till min flickvän har på fritiden skrivit en bok. I flera år har de försökt att får den publicerad, men förgäves. De tillhörde därför den glada skara som välkomnade nya bokhandeln Vulkan. Vulkan bygger nämligen sin verksamhet på ren Print-on-demand. Först när någon vill köpa en bok, trycks den och skickas ut. Det är mycket billigare än att trycka upp 1000 exemplar av en bok och hoppas att den säljer.

Vulkan tar därför inte heller någon större risk, då det enda de har investerat i är en tryckpress och en hemsida, där författare själva kan lägga upp sitt manus och reklam för sin bok i förhoppningen att någon vill köpa.

De två arbetskamraterna var bland de första att lägga upp sin bok och innehar efter en knapp vecka förstaplatsen i listan över mest sålda böcker. Och det är inte dåligt jobbat då de konkurrerar med författare som Marcus Birro, Katrin Schulman och Sigge Eklund. Bra jobbat Lisa och Mia, hoppas att ni blir rika som troll!

Vill du också köpa boken kan du lätt göra det på Vulkans hemsida. Den heter Våningarna och handlar om två unga svenska kvinnor i Paris.

På nätet kan alla se vad du gör

Anders Mildner skriver i Sydsvenskan ett bra inlägg om "5 saker som mainstream-medier ännu har inte upptäckt om sociala medier". Sm punkt tre har han tagit upp en mycket intressant punkt:

3. Facebook-plöjningar kan få rejäl fart på pekfingerviftandet.

Att direkt få reda på vem som är "kompis" med vem kan säkert få vilken skvallerletande journalist från mainstream-media att börja dregla. Och i kommentarerna uppenbarar det sig mycket riktigt att en granntidning har "avslöjat" att Mathias Knutsson, politiska sekreterare för Centerpartiet i Kristianstad, har addat en kollega, Sverigedemokraternas politiska sekreterare som "friend" på Facebook.

Resultatet? Rubriken "Center- och sd-toppar är vänner". Snacka om slöseri med journalist-timmar. Eller som Mattias själv säger:

Jag delar definitivt inte deras politiska åsikter. Det är jag väldigt tydlig mot Björn Söder med. Men om de vill diskutera politik med mig ska jag naturligtvis göra det. Jag tror inte på strategin att undvika dem. [...] om jag hade avböjt så hade jag gjort mig skyldig till samma fel som vi tillmäter extrema krafter, att utesluta vissa. Jag kan inte exkludera någon på grund av hans eller hennes politiska åsikter, säger Mathias Knutsson.

Helt rätt!

Läs också vad Mattias skriver på sin egen blogg.

Ps. Ett lästips för alla som vill veta mer om vad Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman säger om detar arbetsmarknadspolitik måste läsa denna intervju i tidningen Dagens Arbete. Rolig och nedslående läsning på samma gång...

Filmtittardags

Det finns ett gäng underbara filmer om tillgänglighet på Handisam.se. Titta på dem. Min favorit är den första filmen - Anställningen. Men närmast ironiskt påpekat bland inUsefuls kommentarer av Roger Johansson - filmerna är i Window media-format och funkar därför bara bra på PC, inte på Mac...

Bloggar minskar transparensen hos Frihetsfronten?

Jag har redan varit på två av Frihetsfrontens (FF) talarkvällar denna höst. Imorgon den 22 november är det dags för den tredje, med justitiekansler Göran Lambertz och ämnet är rättssäkerhet och yttrandefrihet. "Formell" inbjudan hittas hos Hans och Hax.

Det som har varit mest intressant på de två tidigare mötena med Per Gudmundson (SvD) och Magnus Andersson (CUF), är att de båda har varit "tänkt högt", spånat nya idéer och verkligen gett sig in på områden där de inte haft färdig-tänkta åsikter, utan låtit sig influeras av besökarna och även erkänt att de ibland har fel. Hur ofta hör man en politiker, eller annan offentlig person erkänna att de har fel? Så gott som aldrig, men på Frihetsfrontens möten kan talar även de mest kända gästerna väldigt öppet. Vad beror detta på? Är det den höga intellektuella nivån på besökarna, och gästföreläsarna vill ha en bra debatt om ett outforskat område? Är det att Frontens besökare är öppna för nya idéer? Förväntar sig FF:s medlemmar nya vinklar på gamla frågeställningar? Spelar faktumet att FF är en relativt liten grupp och i allt väsentligt en marginell företeelse i svensk politik, någon roll?

Oavsett var orsaken ligger så hoppar jag att även justitiekansler Göran Lambertz är öppen och beredd att lyfta blicken lite från de vanliga intrampade hjulspåren. Han verkar ha mycket sunda åsikter och intressanta saker att säga. Hoppas att han vågar säga dem också.

Faror med bloggar?
Efter talarkvällen med Per Gudmundson kom jag att tänka på ett hot mot den öppna stämning på Frihetsfronten - bloggar. Nu för tiden kan ju alla vara en medborgarjournalist. Vågar då en offentlig person tala fritt från hjärtat, även i den lilla gruppen på en talarkväll, om de vet att allt de säger kan komma att återberättas och refereras till på bloggar runt om i bloggsfären? (exempelvis Pers besök) Jag är inte säker på det.

Bör Frihetsfronten därför avkräva besökarna på talarkvällarna något typ av löfte, för att de inte ska sprida det de hör helt fritt? Är det över huvud taget möjligt i den församlingen? Kanske är det trots allt värt att fundera på för Hax och de andra i FF...

Gärna idrottsgymnasium, men inget annat?

Vissa har en egendomlig logik. De har inget emot ett det finns idrottsgymnasium eller speciella musikklasser, men slår bakut så fort ordet elit-skola nämns i andra sammanhang som exmepelvis fysik eller matematik. Det finns som tur är smartare människor.

Rekommenderad läsning denna vecka:

Camilla Bergman - Skolsvårigheter lika tabubelagt som onani

Ett citat:

tänk om man hade som krav att alla barn skulle springa lika fort, vad skulle då hända med idrotten? Tanken är absurd.

Men i skolans värld funkar det just på det viset. Alla ska kunna bli akademiker och det utan att några större satsningar på den enskilda individen görs.

Nej, det finns bara en enda vettig lösning på frågan, låt alla elever bli bra på det de kan bäst!

Vi har vebbkusser också...

Visst kan man sitta och skratta över dåliga weblösningar ibland. Jag älskar själv inte det systen jag har att arbeta i vad det gäller webpublicering på jobbet, men man tager vad man haver.

Dock tycker jag att man kan förvänta sig att ett bolag som vill att man ska betala tusentals kronor (endast 7975:-), för att de ska lära mig mer om webpublicering, borde kunna göra en egen hemsida där man som besökare kan läsa all text. Exempelvis vilka datum som Adobe Flash-kursen i Malmö går:


De hade tydligen inte räknat med att deras kurser skulle bli så populära. Alla kurstillfällena får tydligen inte plats på hemsidan. Grattis, typ. Jag har dock varit snäll och tänkt och e-posta dem och påpeka felet...

Musik med ett leende på läpparna

Just hemkommen från en konsert med den mycket udde musikern M.A. Numminen. För att börja med förväntningarna. Jag känner till honom för en enda sak, hitlåten gummiboll. En skojsig låt som egentligen har ett allvarligt tema. Det var den ena delen av mins förväntningar, den andra delan var beskrivningen på Ticnet som konserten i Uppsala Konsert & Kongress:

M:A:Numminen, den kände finske guldgurkan med Gummibollen under armen kommer till Sverige igen. Med sin häftiga repertoar går han hem hos alla åldrar.M.A.Numminens huvudsakliga spelmaterial är den nyfolkliga allmogejazzen , som kan vara vad som helst - från äkta swinglåtar ända till finsk tango ellerfolkvisor. Allt kan betraktas som nyfolkligheten, eftersom orkestern improviserar i varje låt. M.A.Numminen sjunger och spelar banjo så bra som bara han kan . Pedro Hietanen hanterar dragspel på sitt enastående sätt, och förtrollar sina åhörare till sjunde himlen med piano. Dessa egenartade typerna från det östra grannlandet!

Så mina förväntningar var lite lagom högt ställda. Jag kan bara sammanfatta hela konserten med tre ord - Kramp i ansiktet. Jag skrattade inte så ofta under den dryga timmen konserten höll på, men jag log konstant. En väldigt mysig konsert i "lilla" B-salen med cirka 100 andra besökare i alla åldrar och två erfarna underhållare på scenen var ett vinnande koncept ikväll.

Numminen leker med språkmelodier och toner på ett sätt som få andra gör. De onaturliga konstpauserna och "radbrytningarna" får mig närmast att tänka på Jacob Hellman, även om Numminen garanterat var långt före honom rent kronologiskt. Och precis som Ticnet skriver så ackompanjeras detta av Numminens eget banjospel och Pedro Hietanens fullkomligt lysande dragspel och piano.

Kort sagt en mycket udda konsert som fick ett leende att sitta klistrat på mina läppar.

Ps. Läs gärna en längre intervju med M.A. Numminen här.

Kreativa åklagare

Åklagaren i målet mot The Pirate Bay (TPB) har nu presenterat brottsrubriceringen. Det blev bland annat "förberedelse för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen". Spännande påhitt.

Mig veterligen har denna brottsrubricering aldrig förkommit i Sverige tidigare. Dessutom är ju sannolikheten för att TPB ska bli dömda väldigt låg, då de inte har varken har laddat upp eller ner något upphovsrättsskyddat material på sin hemsida. Men medhjälp kanske kan funka som brott då de ju faktiskt har tillhandahållit länkar till andra som har haft sådant material på sina servar (huvudsakligen privatpersoner). Men om TPB döms så ska väl även Google och andra sökmotorer åka dit, så länge de också bistår med länkar till var man kan hitta piratkopierade filmer och dylikt?

Men det är ju kul att veta att åklagarna inte fastnat i gamla hjulspår...

Veckans roligaste kommentar

Veckans roligaste kommentar står "Daniel med trampbilen" för hos Peace, Love and Capitalism. Bloggens ägare Johan gör ett långt, välskrivet inlägg om vänsterns "bostadspolitik" och föreslår den självklara lösningen "marknadshyror" på problemet att det byggs för lite.

Direkt är då "Daniel med trampbilen" och skriver:

Men Johan, vi har ju stängt den debatten!

En snygg, syrlig kommentar som driver med Moderaterna och deras dåliga interna debattklimat.