onsdag, januari 23, 2008

Att tortera sina medmänniskor

Susanne Eriksson är utsatt för medveten tortyr. Hon är döende i MS, Multipel skleros, men har nyligen dömts till ett års fängelse. Orsaken? Hon försökte lindra smärtan från sin dödliga sjukdom genom att odla och konsumera cannabis. Hon greps av polisen och dömdes till ett års fängelse, för att bara ha utsatt sig själv för faran med narkotiska preparat.

Det stora problemet är att Susanne under sin kommande fängelsevistelse inte kommer att kunna få tillgång till de receptbelagda mediciner hon behöver mot sin MS. De är nämligen förbjudna i svenska fängelser. Vi kommer alltså att spärra in Susanne under hennes sista dagar i ett svenskt fängelse och där låta henne lida av sin helvetiska sjukdom, utan att erbjuda mer än alvedon som lindrig. Vidrigt!

Läs Isobel Hadley-Kamptzs ledare i Expressen från idag. Hon avslutar med dessa ord:
Vi har formellt inte dödsstraff i Sverige. Men vi dömer en svårt handikappad kvinna till ett års fängelse för att hon försökt lindra sina smärtor. Vi förvägrar henne medicin och tar ifrån henne hennes hem. En enkel injektion är kanske inte så inhuman i jämförelse.
Se till att komplettera Isobel Hadley-Kamptzs text med Henrik Alexandersssons arga "Jävla land!" , Johan Ingerös vassa "Helvetets egen ondska" och Johan Hedins nyanserade "Svensk straffrätt är helt ur led". Även på Knuffs samlingssida om Isobels ledare. Där kommer det med all sannolikhet att dyka upp mer.

Och hjälp sedan till och gör något åt det. Frihetsfronten är, mig veterligen, den enda politiska organisation i Sverige som öppet arbetar för att liberalisera eget bruk av droger. Något som jag i det här sammanhanget har mycket svårt att kritisera.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Våra politiker är bara en bunt hycklande kanaljer som vinner val med falska siffror.

Den som tror annat är en riktig blind inoktrinerad stolle.

Varför annars skulle stofilerna våra i riksdagen delta i bilderbergermötena?

Susanne Eriksson sa...

Hej alla vänner och ovänner.

Jag är tillbaka hemma igen från fängelset och det var bokstavligen på håret att jag skulle tagit mig levande därifrån. Det finns ingen sjukvård alls som fungerar och det tog mig nästan 6 månader att få uppmärksammat att jag hade en infektion i både mage och blindtarm som efter drygt en månads vistelse på fängelset visade sig som kraftigt ödem i benen samt magsmärtor som totalt ignorerades. Det är en lång historia som jag ska försöka återgälda i en bok men jag vill göra människor uppmärksamma på att det just nu sitter bevisligen oskyldiga i fängelse. Jag satt på samma avdelning som en annan tjej, Lena; dömd på indicier och grundval för mord. Hon har haft besök av polisen som sagt sig hittat dem oskyldiga (2 st som dock befinner sig i andra länder)och sagt till henne att ta kontakt med advokat och begära resning då en domstol måste fria henne. Men hon stöter genast på problem då pllitarna inte låter henne ringa advokat, vilket annars ska vara en rättighet som varje intern SKA ha. Undanflykter och ursäkter om vart annat gör att hon riskerar hamna på isoleringen då hon håller på att bryta ihop psykiskt. I december har Lena suttit oskyldig i 3 år utan chans till upprättelse.
Vad är detta för något? Har du väl hamnat innanför staketen så upphör alla dina rättigheter som människa.
Det är helt fruktansvärt.
Jag, Lena och en intagen till kommer senare i höst höras i radions kanal p4 Örebro då en journalist(Päivi Kotka)gjorde ett flertal intervjuer med oss om förhållandena på fängelset, syn på straff och eventuell vård.
Tack för all eran uppmärksamhet. Det finns fler som behöver den.
Tack
M.V.H
Susanne Eriksson